Vårt fjärde mirakel

7:45 Ringer in till förlossningen och säger att jag vill bli igångsatt iaf.

Men det är fullt på förlossningen och vi får vänta.

10:45 De ringer från förlossningen och säger att jag är välkommen in. Så jag ringer hem Michael som är och lämnar ungarna hos farmor. På vägen in stannar vi även och käkar lunch. Det lär ju dröja innan man får nåt att äta igen.

13:00 Vi anländer till förlossningen och får veta att det är fullt och inte alls finns något rum ledigt.

Jaha, så vad gör vi nu? Mina nerver ligger redan utanpå kroppen så det var verkligen inga goda nyheter.

Som tur är behöver vi inte fundera så länge över detta innan det kommer en annan barnmorska som säger att det visst finns ett rum färdigt till mig. Rum 6.

Sista magbilderna fotas innan jag glider in i de otroligt vackra sjukhuskläderna.

13: En helt underbar BM har vi fått och hon berättar hur det hela ska gå till. Först skall jag få dropp inför EDA:n, under tiden passar de även på att ta hinnorna och sätta skalpelektrod. När vätskan är inne så ringer de efter narkosläkaren som ska sätta EDA:n och efter den är satt kopplas värkstimulerande droppet in.

13:15 Vi får besök av läkaren som ställde diagnosen som vill se hur mina ben ser ut. Det har ju gått från att vara inflammerat 5x10 cm på låren dagen innan till att vara inflammerat ca. 15x25 cm idag och nästan nå upp till ljumskarna. Hon kan bara konstatera att beslutet att sätta igång redan idag var rätt.

13:30 BM kommer in med andan i halsen och meddelar att hon skall vara med på ett akutsnitt och att vi får vänta på nästa skift. SUCK! Ännu mer väntan. Men vi går ut på balkongen och lapar sol en timme och tar det bara lugnt så det kändes ändå ganska ok.


När vi ska lämna rummet får jag en "städrock" att ha över, men då jag ser mig själv i spegeln håller jag på att skratta ihjäl mig. Så vi var ju bara tvungna att ta ett kort.

14:55 Nya skiftet har gått på och in kommer en BM som börjar med en djup suck innan hon presenterar sig. Hon uppträder hemskt nonchalant och ger ett mycket dåligt intryck. Känns jättetrist när vi blev så förtjusta i den förra BM.

Vid en första koll är jag öppen 3 cm och nästan utplånad livmodertapp.

Väntar på att de ska ta hinnorna. Ser allt bra nervös ut och var det också.

15:20 Sätts dropp inför EDA:n. BM försöker ta hål på hinnorna med hjälp av skalpelektroden, men det gör ONT och det visar sig att hon satt den i cervix istället. Huvudet är för långt upp och inte fixerat så hon lyckas inte utan får kalla på sköterskan som får hänga på magen för att hålla Ammi fast medan skalpelektroden fästs.

BM är hårdhänt och väldigt nonchalant och jag funderar på att be om att få byta, men ger henne en chans till.

15:55 Narkosläkaren anländer och frågar om jag har mycket ont. Nä, inte ett dugg, säger jag, vilket får honom att se hemskt frågande ut till BM förklarar läget.

NL ber mig sitta på sängkanten med benen i kors, men det finns ju inte en chans med mina ben, så jag får ligga istället.

Michael sitter och håller mig i handen hela tiden och förklarar vad NL gör. Riktigt läskigt är det att få en nål stucken i ryggen och jag får kramp i benen av spänningarna, men tills slut säger han att det är färdigt.

Men det känns inte att nåt har hänt och jag känner mig inte ett dugg bedövad. Känner mig väldigt skeptisk!

Nu sätts även det värkstimulerande droppet in.

Hjälp, vad sladdar!!!

16:00 Får ligga med Bt-manschett och det dröjer inte länge innan mitt tryck börjar rasa. SKITLÄSKIGT!

Det känns som jag ska dö och sköterskan kallar på BM och fäller sängen så jag ligger med huvudet neråt och så får jag en stor kudde mellan benen. Trycket går ner till 77/49 innan de får det att vända igen.
Skönt att ha Michael där som vet vad det handlar om och är kolugn och säger att det inte är nån fara.



16:24 Börja få SD och de kommer direkt med 3 min mellanrum. Men de gör inte ont överhuvudtaget utan känns mer som stups. Kan inte annat än undra hur det hade känts utan EDA:n, om det redan hade gjort ont eller bara var SD än sålänge.

Tar och läser en liten stund, trots att jag är skittrött. 

16:30-17:00 Är så trött efter all anspänning så jag somnar en stund. Känner mig betydligt piggare när jag vaknar.

17:00 Nu suger det ordentligt i magen och enligt förlossningsjournalen har jag gått in i etablerat värkarbete.

Vid koll är jag nu öppen 4 cm.

17:05 Känner mig rastlös och efter att jag varit och kissat så blir jag stående med gåstol ett tag. Och nu känns att det börjar hända grejer. Mycket mer tryck i värkarna och jag kan riktigt känna hur jag öppnar mig. Men det gör inte ett dugg ont, till min stora lättnad.

17:30 BM kollar igen och nu är jag öppen 6 cm. Hade faktiskt trott att det skulle vara mer, men, men...

Upp och stå igen, det känns väldigt skönt för jag blir så trött och håller på att somna hela tiden när jag ligger.

18:30 BM kommer in och frågar hur jag vill föda och om jag kanske vill göra det stående. Nä, jag känner absolut att jag vill ligga för kontrollebs skull.

Lägger mig i sängen eftersom BM vill kolla igen och nu är jag öppen 9 cm, men det är en kant kvar. Så under de två följande värkarna försöker hon massera bort kanten och det går utan problem. Men jag är fortfarande inte helt öppen och BM ber mig lägga mig på sidan vilket ska hjälpa till lite.

Tar en värk på sidan och sen är jag fullt öppen.

18:54 får jag krystvärkar, men det gör inte ont bara trycker neråt och BM säger till mig att jag kan börja krysta när jag vill nu.

VA??!! Krysta? Redan? Men det gör ju inte ont?

Jag börjar iaf krysta och det känns jättebra. Känner direkt hur huvudet börjar töja mot utgången.

Sen tar det inte många värkar innan jag känner huvudet komma. Lite läskigt känns det att våga trycka på när jag inte har ont, för det spänner ordentligt i underlivet. Men när de säger att de ser huvudet tar jag mod till mig och trycker i ordentligt.

Precis som huvudet är halvvägs ute så tar krystvärken slut och även om det inte gör så ont så är det hemskt obehagligt när det står där och spänner. BM säger till mig att flåsa och invänta nästa värk.

Jag flåsar två ggr innan jag tar ett nytt krafttag och klämmer i för kung och fosterland och ut kommer resten av huvudet. Vem behöver vänta på en ny värk när man har lite jävlar anamma?

Sen går det bra att vänta på nästa värk innan kroppen liksom slurpar ur mig.

18:59 är klockan då Ammi ser ljuset för första gången.

Michael och BM hjälps åt att ta emot Ammi och lägga henne på bröstet. Det vara meningen att Michal skulle ta henne själv, men hon slank ur så fort så han hann inte riktigt med.

Vilken otrolig känsla!!! Detta var helt klart det häftigaste jag varit med om. Helt klar i huvudet och med fullständig kontroll få föda mitt barn till världen. Jag kan inte önska något annorlunda med denna förlossning, det kändes bara så fantastiskt och underbart.

19:08 kommer moderkakan med ett slurp. Jag behöver bara hjälpa till lite grann.

19:20 Får en extra spruta i god tid för att livmodern skall dra ihop sig då jag blöder en hel del och vi säger att det brukar vara problem med det. Den får bra effekt och blödningen lugnar ner sig så jag hinner bara blöda 550 ml denna gång.

19:30 Ammi börjar visa intresse för bröstet och tar ett stort och rejält tag och suger som hon aldrig gjort annat. Där sitter hon i 30 min och både jag och Michael är helt fascinerade. De andra barnen har det varit jätteproblem med amningen och här funkar det från start.

Stolt fyrabarnspappa!

21:20 Ammar igen i 30 min.

22:45 Får komma upp till BB.