Vårt fjärde mirakel

Så nervös idag! Vi ska berätta det för barnen och mina föräldrar. Är så rädd att inte mina föräldrar ska bli glada.

Vi tog med barnen på restaurang för att berätta det där.
Jag: -Det är en bebis i min mage.
Tilda: -Nu skojar du?!
Jag och Michael: -Nej det är sant!
Tilda: -Är det säkert att ni inte skojar?
Jag och M: -Ja, det är säkert, det ÄR en bebis i magen.

Vi det här laget har ett STORT leende brett ut sig över Tildas ansikte och Signe bara sitter och granskar mitt ansikte och sedan magen och sedan ansiktet igen. Sen ska de börja lyssna på magen båda två och jag får sitta där på restaurangen med två barn som turas om att lyssna på magen. Vi försöker förklara att bebisen är så pytteliten att den knappt syns, men det spelar ingen roll, de älskar redan sitt nya lilla syskon.

Sen så åker vi hem till mamma och pappa. Jag har på mig en BEBIS-tröja för att de ska lista ut det själva, men de är i olika rum när vi kommer så jag behåller fleecejackan på. Ungarna är då i upplösningstillstånd och släpar in morfar till mormor och börjar tjata "Öppna jackan, öppna jackan!" Men jag hinner knappt öppna den så säger pappa "Är du med barn igen?". Och när jag visar tröjan fattar de själva att så faktiskt är fallet. De ser till min lättnad glada ut och kramar om mig båda två.

En stor sten har släppt från mitt hjärta.